Att förstå kvalitetsarbetet i högskolan...

...är inte lätt. Men kanske inte omöjligt. Det verkar emellertid som att det är många som gått bet på uppgiften. Men som ändå använder kvalitetsstyrningsterminologin - och retoriken. Det har väl att göra med att det är väldigt populärt med kvalitet och målstyrning. Så alla ledare, även inom högskolan, vill göra det. Inspirationen kommer - antar jag - från att många stora tillverkande företag har lyckats ganska bra med sina scorecards. Eller vad man kallar det. Det finns väldigt många olika namn på samma sak nämligen. Vad som ofta utgör utgångspunkten tror jag är tankar som lanserades i USA under 60-talet, och som senare fick sitt uttryck i TQM - Total Quality Management-röreslen från 80-talet. Men det verkar som att det är ett fåtal "managers" som orkat sätta sig in i hur man gör för att anpassa idéerna till den egna situationen - till den egna organisationen och dess sammanhang. I det här fallet till högskolan.

Jag funderar på det här eftersom jag som forskare och universitetslärare följer debatten om högskolans kvalitetsarbete i universitetslärarfackets tidskrift "Universitetsläraren".

Det hela började med att Patrik Hall aktualiserade risken med en byråkratisering av kvalitetsarbetet i en artikel i UL (17/06) till följd av ett förslag som kommit från Högskoleverket (HSV). Självklart togs angreppet illa upp av Högskoleverket där den som kände sig träffad (Clas-Uno Frykholm, chef på utvärderingsavdelningen) svarade i UL nr 19/06. Patrik Hall kom igen i nr 1/07 och försökte driva sin syn på saken vidare. Han förde fram farhågan att den form av kvalitetsarbete som kan sättas i sjön i Sveriges högskolesystem kommer ytterligare att öka byråkratiseringen av högskolan - ännu mindre forskning och lärande per insatt krona alltså.
Debatten var inte slut med detta. I ett ganska trist påhopp på Hall (UL nr 3/07) höjdes den syn på kvalitetsarbete som fungerar bra i viss tillverkningsindustri till skyarna och Halls invändningar kapades av några managementprofessorer (Begman, Edvardsson, Klefsjö och Wiklund) spridda över landet, vilka som sagt ansträngde sig för att sabla ner Hall.
Därefter följde ett inlägg av Karin Brunsson i nr 7/07 som stödde Hall i hans ursprungliga synpunkt att den form för kvalitetsarbete som HSV vill införa har att göra med maktutövning. Något som givetvis ledde till att managementprofessorerna toppade sina insaser i debatten genom att skriva en artikel i UL 10-11/07 där de slutar med att logga ur diskussionen. Man får lite grann ett intryck av "Du e dö' annars e inte ja' me'". Så nu vill de inte vara med längre - i skrift. För de hänvisar till ett fortsatt samtal i sin avslutande mening "Vi anser att den [debatten] med fördel kan föras vid konferenser och andra tillfällen då representanter träffas personligen och avslutar nu diskussionen i Universitetsläraren." Man undrar var detta samtal skall äga rum? Vem som inbjuds? För att representera vem? Och hur representativiteten upprätthålls?

Min reflektion är att detta kanske kan vara en allmän trend. Alltså - de som makten haver träffas i slutna kretsar vilka lämnar mycket lite skriven dokumentation efter sig. Lite "guilt-by-association" blir det visserligen - men har Patrik Hall lyckats pricka så rätt? Managementprofessorerna (TQM-tillskyndarna) vill inte skriva mer. Dom vill prata - skall dom försöka prata omkull oss? Eller har de inga mer argument? Eller är det en viktig trend i tiden - man tar sig inte tid att föra en skriftlig debatt? En viss egen inblick i statlig administration stöder det här antagandet, liksom ett drygt decennium vid en av landets större tekniska högskolor (Chalmers). Det här förfaringssättet (mer eller mindre slutna grupper som inte delar sin process med andra genom skriftlig dokumentation varken före eller efter möten och som har ganska bråttom) är sannolikt så långt från kvalitet i styrningen som man kan komma. I samma artikel säger professorerna att kvalitetsstyrning handlar om delaktighet. Det är lätt att hålla med dom det - men varför inte skapa den genom att fortsätta kommunicera i skrift? Då är vi ju flera som kan vara med i samtalet - även om vi inte talar med varandra utan skriver. Dessutom gör det ju samtalet möjligt att verifiera. Det går ju att ta reda på vad som sades. Ja, det tar längre tid. Men är inte det egentligen en fördel för då har de inblandade möjlighet att tänka lite mellan varven. Det är för övrigt så som det vetenskapliga kunskapsbygget går till. Skriva, skriva om, publicera. Ge svar - o s v. Och gärna ha med en del erfarenheter i det man skriver. Det blir kanske inte riktigt så normativt om det finns med en liten deskriptiv del här och där.

Men debatten i UL har fortsatt. I nr 12-13/07 kom Karin Brunsson igen med ett inlägg och Sven Modell träder in på banan - tack och lov. Det senare inlägget sätter nämligen in resonemanget i ett lite större perspektiv och undrar om debatten inte fokuserar fel mål. Det kanske borde handla mer om högskolans uppdrag och de resurser som ställts till förfogande. Den fullständiga brist på kvalitetsdrivande incitament som statsmakterna åstadkommit genom att ge högskolan betalt per examinerad student, samt systemfelet som ligger i att lärare inte med nödvändighet också är forskare. Något som är en läpparnas bekännelse - men ack så viktig för kvalitetens bevarande. Dessa tre - resurser, incitametsstruktur och kompetensutveckling.

I det här sammanhanget tror jag det finns en del bakgrundsinformation som behöver tas med för att vi som jobbar i högskolan, och med att förvalta dess värden, skall förstå situationen och varandra lite bättre.

1. Högskolans verksamhet är inte vilken produktionsprocess som helst. Den handlar om att producera förståelse. Forskning är en lärprocess som är kollektiv till sin karaktär och som syftar till att göra generellt tillämpbar kunskap tillgänglig för många - ett samhälleligt lärande förutsätter sannolikt någon typ av kunskapssystem som liknar den form av forskning/utbildning som bedrivs (borde vara självklart även för akademiker - men självreflektion är inte det mest vanliga). Detta handlar om långsamma processer. Mycket längre än någon mandatperiod.
Den andra lärprocessen som högskolan har om hand är studenters lärande, vilket mer handlar om att en individ skall förstå något.
Att kvantifiera dessa olika typer av förståelse är inte enkelt. Vilket har att göra med att "förståelse" är ett begrepp som är fullständigt beroende av sitt sammanhang. Något som för övrigt även gäller begreppet "kvalitet" och som togs upp av Robert M. Pirzig i boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel".

Att jämföra produktionen av förståelse med produktionen av bilar, bokhyllor och boxhandskar är en ganska märklig sak. Visst kan man hävda - som managementprofessorerna gör i UL 10-11/07 - att det finns stora likheter; "Att bygga framgångsrika företag och organisationer förutsätter att man är duktig på att skapa värde för de som verksamheten är till för. Högskolan är, som vi ser det, inget undantag. " Visst det handlar om att skapa värde (i form av förståelse kanske?). Men då gäller det att vi har klart för oss - vilka värdena är, för vem dessa värden skapas och hur det kan avläsas.

I alla fallen finns det inga enkla svar. Och det är nog därför TQM inte kan komma att fungera i utbildningsvärlden medan det fungerar i företagsvärlden - där jobbar man med mycket väl definierade produktionsprocesser. Såvida vi inte snävar in begreppen forskning och utbildning - och då är det detsamma som att ta livet av förutsättningarna för förståelse, som ständigt måste stångas mot gränserna - dels det egna intellektet dels den gemensamma synen på världen. Kvalitet i forskningen kan alltså inte mätas i antal publikationer eller hur tjocka avhandlingarna är. (Jfr Albert Einsteins som bara är på några tiotalsidor.) Kvalitet i utbildning kan inte mätas genom antalet studenter som examineras.
I forskning-fallet handlar det om bidrag till den gemensamma förståelsen inom ett forskningfält. I utbildningsfallet om vad studenterna förstått och har med sig vidare i livet.

2. Utbildningssektorn är en tummelplats för många olika politiska ambitioner som drivs av olika ideologier och olika uppfattningar om de uppgifter som högskolan har. Låt oss bara ta ett "mål", som möjligen skulle kunna vara föremål för målstyrning; "Hälften av varje årsklass skall gå igenom högre utbildning." Detta mål har under de senaste decennierna lett till en (för?) kraftig utbyggnad av högskolan i termer av intagna studenter. Dessvärre har inte tillskottet av resurser matchat ökningen av antalet studenter, och samtidigt har ökande krav på olika särskilda organisatoriska processer lett fram till en ökande byråkratisering av högskolan - dvs mer administration och därmed mindre lärartid per student eftersom tilldelningen av pengar inte ökat i samma mån.

Detta gynnar inte studenternas lärande. Och det gynnar inte lärarnas egen forskning - som är en förutsättning för att lärarna skall hålla sig ajour med utvecklingen i det egna ämnet. Om man dessutom inför ett system som ger högskolan betalt per examinerad student är det samma sak som att säga "sänk kvaliteten för att få upp kvantiteten" om man inte samtidigt inför ständig piska på lärarna. När de alltfler studenterna inte klarar de gamla tentorna straffar man lärarna. Så här fungerar det inte - som väl är.

Däremot finns det ett samband mellan antalet lärare per student och studenternas lärande. Och det finns ett samband mellan ekonomiska resurser och hur många lärare som är aktiva på högskolan. Det här är en närmast karikerande enkel bild men den ligger inte långt ifrån verkligheten. Och så här enkelt är det alldeles oavsett lärarnas ambitioner, politikernas förhoppningar och studenternas förväntningar. Ty dagens studenter är inte smartare än tidagre årskullar. Blir dom fler krävs det fler lärare för att bibehålla samma kvalitet - allt annat lika. Man kan invända att det finns "teknikutveckling" även inom utbildningsområdet. Visst gör det det - men det är fullständigt naivt att tro att den produktionsprocess av förståelse som högskolan har hand om kan effektiviseras på samma sätt som produktionen av en bil. Ty den kan inte enkelt definieras i termer av input eller output. Och ännu mindre enkelt mätas. Nix - det handlar inte om att klara tentor. En hel del pedagogisk forskning har visat att djupinlärning är något annat än att klara en tenta (se t ex Marton F. Hounsell D. Entwistle N. "Hur vi lär." Stockholm, Prisma, 1986). Och förståelse har med djupinlärning att göra.

Det känns på något sätt som att TQM kan bli ett styrsystem som inte gynnar förståelse - men det kanske inte är syftet? Det kan kanske vara enklare att styra människor som inte förstår vad dom håller på med. Det är bara det att de blir mycket bättre på att göra det de håller på med om de förstår vad, hur och varför de gör det de gör.

Det är detta förståndsrörelsen handlar om.

Jag skall försöka återkomma till en del underliggande orsaker till att högskolan brottas med problem som inte kan lösas inom ramen för högskolan själv. Det hänger ihop med en större samhällsförändring - med "Baumol's disease". Och detta borde makthavarna, på politisk-, högskoleverks- och högskolenivå förstå. Då skulle ledningsarbetet se annorlunda ut tror jag.