Hur klimatsmart är gaspipelinen genom Östersjön? Resonemangen i riksdagen om dess miljökonsekvenser har ännu inte avslutats men än så länge verkar miljökonsekvensutredningen snarast vara en tävling i att sila mygg och svälja kameler. Miljöprövningen - enligt alla lagar och förordningar och internationella avtal - handlar om alla miljöaspekter man kan komma på - utom klimatet. Man kan bara ta sig för pannan och förvånas över den kollektiva galenskapen. Eller också inse att miljöfrågorna är av den storleksordningen att lagstiftarna ännu inte verkat förstå själva omfattningen av problemet - det handlar ju om att få hela samhället - inklusive olje- och gasbolag och storbankerna och fondbörsen att gå i ungefär samma riktning = bort från fossila bränslen, bort från miljö- och människoförstörande verksameheter.
Visst det är många saker som behöver läras om - förstås. Och visst kan det vara svårt. Men det kan inte vara svårt att förstå att en investering i infrastruktur som kommer ÖKA anvädningen av fossila bränslen inte är en klimatsmart användning av kapital eller ett steg i rätt riktning. Det är kortsiktigt gynnsamt för tillväxten och långsiktigt ett bidrag till klimatproblemet och ytterligare en inlåsning av tekniksystemet i sitt beroende av fossila bränslen. Blir det en gaspipline så kan man verkligen snacka om "sjunkna kostnader". Till botten av Östersjön. Var klimatsmart - lägg pengarna på energieffektivisering och solpaneler istället! Framtiden behöver få ett större värde än den har idag.
2007-12-23
Klimatsmart...? I
Många håller på och rör i klimatgrytan för tillfället. Det är egentligen väldigt bra - för det återstår mycket att göra. Det är inte svårt att förstå, men det är svårt - åtminstone för mig - att förstå att det skall vara så svårt att förstå...
- att utsläppsrättshandel inte så mycket handlar om att minska emissionerna som att fördela dem till de som kan göra mest pengar på att släppa ut CO2, dvs för vilka det är dyrast att skära ner emissionerna. (Vid bedömningen håller jag ihop kostnaderna med utgifterna - det är ju vanligtvis skillnaden mellan kostander och intäkter som räknas - inte bara det ena eller det andra. Alltså dom som har största skillnaden mellan inkomster och utgifter/CO2 är vinnarna, dvs de utvecklade länderna.) Det här är bara speglingen av det man vanligtvis får höra - dvs att det är så mycket billigare att någon annan sparar och att man skall göra investeringarna där de är som effektivast. Det är direkt stötande att man inte tar med i resonemanget de fundamentala skillnader som finns mellan utvecklade och outvecklade länders ekonomier. Som t ex att människors arbete tillmäts så litet värde i utvecklingsländer och att det är massor av faktorer som avgör växelkursen mellan länder. Eller att många utvecklingsländer har stort inslag av vattenkraft - som alltså inte bidrar med så mycket CO2. Särfallen Indien och Kina är - just det - speciella.
Det finns också ett underliggande problem här som handlar om hur man skall ordna med montäriseringen - men några businessminded americans har redan satt upp en börs för att handla. Dvs
- utsläppsrättshandel kommer skapa en fantastisk marknad/uppgift för de som skall hålla på med transaktionerna och kontrollen av systemet som sådant. Eftersom
- utsläppsrättshandel MÅSTE åtföljas av en överstatlig kontroll av att de gemensamt överenskomna totala utsläppsmålen nås. Och än så länge verkar det väldigt svårt att få dit "the cap" eftersom USA fortfarande motsätter sig nationella utsläppsmål - det verkar enklare med "trade" än "cap and trade". Det är ju självklart mycket mer entreprenöriellt att starta handel med utsläpp, att jobba för klimatneutralisering, att bli klimathjälte OCH rik än att vara revisorn som kommer med de jobbiga frågorna. Det är bara det att båda krävs.
- att utsläppsrätthandel knappast är en snabb väg att lägga locket på olje- och gaskällor eller kolgruvor. Att snacka om emissioner och handel med utsläppsrätter är att titta endast i ena ändan av försörjningskedjan. Det är hög tid att också undersöka vad som kan göras i produktionsändan. Men så länge oljepriset är på väg upp och så länge det finns en stark efterfrågan så kommer inget fossilenergibolag att frivilligt lägga locket på. Eller ta upp resonemanget om hur det skulle gå till.
Men det är detta det handlar om - att INTE plocka upp mer av en naturresurs som bara ligger där och väntar på att bli använd - tekniken finns ju... Och tanken att avstå verkar inte finnas.
(OBS det är fortfarande en from förhoppning bakom resonemangen om att fånga in och lagra koldioxid. Det finns inga garantier för att den kommer att ligga kvar. Dvs kolinfångningen handlar än så länge om att skicka problemet in i framtiden. Knappast ett bra arv till barnbarnens barnbarnsbarnbarns barnbarn - men så långt kan inte ens de vildaste diskonteringsberäkningarna gå. Dit räcker bara enkla regler - "Du skall icke släppa ut fossilt kol i atmosfären utan att samtidigt plocka upp det till säkert slutförvar" eller "låt kolet ligga där det ligger". "Miljövarianten" på Immanuel Kants kategoriska imperativ är enkel men svår - "unna bara dig själv det som alla andra kan unna sig". Den västerländska livsstilen ligger idagsläget ganska långt bortom detta svårfångade ideal. Lika svårfångat som koldioxid?)
- att utsläppsrättshandel inte är ett särskilt effektivt ekonomiskt styrmedel om man inte, som Björn Carlén i finansdepartementets miljöexpertgrupp alldeles riktigt är inne på, tar med "övrigsektorn" i handeln. Men man kan fundera på hur det skall gå till att göra oss allesammans till koldioxidhandlare - ransoneringskort? Tanken svindlar. Men det är nog helt OK bara alla är med. Och får disponera en lika stor andel av vad jorden tål av emissioner.
Man kan alltså fråga sig hur klimatsmart utsläppsrättshandel egentligen är. Det finns ju faktiskt andra än ekonomiska styrmedel. Kan klimatförhandlarna stava till "lagstiftning"? Varför inte köra mer av kombinationer av styrmedel? Eller är staten som aktör automatiskt diskvalificerad? Är det alltid bättre med stora bolag och börser som aktörer? Det är märkligt att den amerikanska skräcken för staten ("big brother") inte också inbegriper "the seven sisters" (oljebolagen).
- att utsläppsrättshandel inte så mycket handlar om att minska emissionerna som att fördela dem till de som kan göra mest pengar på att släppa ut CO2, dvs för vilka det är dyrast att skära ner emissionerna. (Vid bedömningen håller jag ihop kostnaderna med utgifterna - det är ju vanligtvis skillnaden mellan kostander och intäkter som räknas - inte bara det ena eller det andra. Alltså dom som har största skillnaden mellan inkomster och utgifter/CO2 är vinnarna, dvs de utvecklade länderna.) Det här är bara speglingen av det man vanligtvis får höra - dvs att det är så mycket billigare att någon annan sparar och att man skall göra investeringarna där de är som effektivast. Det är direkt stötande att man inte tar med i resonemanget de fundamentala skillnader som finns mellan utvecklade och outvecklade länders ekonomier. Som t ex att människors arbete tillmäts så litet värde i utvecklingsländer och att det är massor av faktorer som avgör växelkursen mellan länder. Eller att många utvecklingsländer har stort inslag av vattenkraft - som alltså inte bidrar med så mycket CO2. Särfallen Indien och Kina är - just det - speciella.
Det finns också ett underliggande problem här som handlar om hur man skall ordna med montäriseringen - men några businessminded americans har redan satt upp en börs för att handla. Dvs
- utsläppsrättshandel kommer skapa en fantastisk marknad/uppgift för de som skall hålla på med transaktionerna och kontrollen av systemet som sådant. Eftersom
- utsläppsrättshandel MÅSTE åtföljas av en överstatlig kontroll av att de gemensamt överenskomna totala utsläppsmålen nås. Och än så länge verkar det väldigt svårt att få dit "the cap" eftersom USA fortfarande motsätter sig nationella utsläppsmål - det verkar enklare med "trade" än "cap and trade". Det är ju självklart mycket mer entreprenöriellt att starta handel med utsläpp, att jobba för klimatneutralisering, att bli klimathjälte OCH rik än att vara revisorn som kommer med de jobbiga frågorna. Det är bara det att båda krävs.
- att utsläppsrätthandel knappast är en snabb väg att lägga locket på olje- och gaskällor eller kolgruvor. Att snacka om emissioner och handel med utsläppsrätter är att titta endast i ena ändan av försörjningskedjan. Det är hög tid att också undersöka vad som kan göras i produktionsändan. Men så länge oljepriset är på väg upp och så länge det finns en stark efterfrågan så kommer inget fossilenergibolag att frivilligt lägga locket på. Eller ta upp resonemanget om hur det skulle gå till.
Men det är detta det handlar om - att INTE plocka upp mer av en naturresurs som bara ligger där och väntar på att bli använd - tekniken finns ju... Och tanken att avstå verkar inte finnas.
(OBS det är fortfarande en from förhoppning bakom resonemangen om att fånga in och lagra koldioxid. Det finns inga garantier för att den kommer att ligga kvar. Dvs kolinfångningen handlar än så länge om att skicka problemet in i framtiden. Knappast ett bra arv till barnbarnens barnbarnsbarnbarns barnbarn - men så långt kan inte ens de vildaste diskonteringsberäkningarna gå. Dit räcker bara enkla regler - "Du skall icke släppa ut fossilt kol i atmosfären utan att samtidigt plocka upp det till säkert slutförvar" eller "låt kolet ligga där det ligger". "Miljövarianten" på Immanuel Kants kategoriska imperativ är enkel men svår - "unna bara dig själv det som alla andra kan unna sig". Den västerländska livsstilen ligger idagsläget ganska långt bortom detta svårfångade ideal. Lika svårfångat som koldioxid?)
- att utsläppsrättshandel inte är ett särskilt effektivt ekonomiskt styrmedel om man inte, som Björn Carlén i finansdepartementets miljöexpertgrupp alldeles riktigt är inne på, tar med "övrigsektorn" i handeln. Men man kan fundera på hur det skall gå till att göra oss allesammans till koldioxidhandlare - ransoneringskort? Tanken svindlar. Men det är nog helt OK bara alla är med. Och får disponera en lika stor andel av vad jorden tål av emissioner.
Man kan alltså fråga sig hur klimatsmart utsläppsrättshandel egentligen är. Det finns ju faktiskt andra än ekonomiska styrmedel. Kan klimatförhandlarna stava till "lagstiftning"? Varför inte köra mer av kombinationer av styrmedel? Eller är staten som aktör automatiskt diskvalificerad? Är det alltid bättre med stora bolag och börser som aktörer? Det är märkligt att den amerikanska skräcken för staten ("big brother") inte också inbegriper "the seven sisters" (oljebolagen).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)